Ukrainakrisen – ett dilemma för Putin

Putin sitter i en svår sits. Han behöver tillgodose den spirande inhemska nationalismen, som kräver handlingskraft och aggression mot vad man uppfattar som ett angrepp på den ryska identiteten och själen.

I Ryssland är man ett med sitt land och sin etniska tillhörighet i mycket starkare grad än i västvärlden och en provokation mot ryska intressen är ett angrepp på den egna personen. Ukraina ser man som en (underordnad) del av den ryska sfären. Att de östra delarna av Ukraina inte hamnade på den ryska sidan av gränsen efter Sovjetunionens upplösning skulle man kunna betrakta som ett administrativt misstag. På så vis är de egentligen bara ryska län, som råkade hamna på ukrainskt territorium. Ukraina uppfattar man heller inte riktigt som ett land med egen suveränitet utan mer som ett bihang till Ryssland.

Mot en sådan bakgrund blir det en förödmjukelse när ukrainare försöker bryta sig loss och ansluta sig till ”fienden”. Att Ryssland numera är ett öppet land med stort intresse för importerade varor samt att vi ser ryska turister på shoppingresor i väst kan vi uppfatta som ett tecken på intresse för integration med vår demokratiska kultur. Riktigt så är det inte utan nationalkänslan är djupare rotad. I Ryssland lever man med historien närvarande på ett helt annat sätt än i västvärlden. Ryssen fostras till att älska och försvara sitt fosterland och den som inte är med är emot. Att kompromissa är ett tecken på svaghet.

Så där står Putin med befolkningens förväntningar på den ena sidan och med västvärldens sanktioner på den andra. Nationalstolthet i all ära, men det finns en gräns där de ideologiska värdena börjar naggas i kanten efter alltför mycket sänkning av levnadsstandarden. Det förstår ledningen och måste balansera mellan dessa krafter.

Ett sätt är att hålla liv i konflikten och visa upp för sitt folk att man agerar, men samtidigt inte gå så långt att fallet i ekonomin blir alltför kännbart. Det blir då rationellt att fortsätta störa utvecklingen hos sin granne samt att besvara sanktioner med motdrag ytterligare en tid tills konflikten gradvis kan släckas ut. Det går att stå ut med sämre tillväxt som pris för prestigen. Man ska vara medveten om att ryssar inte har förväntning på tillväxt och utveckling på samma sätt som i väst. Status quo är inte ett misslyckande.

Problemet är bara det att även Rysslands samhällssystem grundas på samma makroekonomiska principer som hos alla andra och en längre period utan tillväxt är inte hållbar. Det gäller även om det finns besparingar. En lösning behövs där den ryska själen upplever upprättelse samtidigt som omvärlden inte provoceras alltför mycket. Lösningen kan inte få ett alltför snabbt förlopp, åtminstone inte så länge frågan är brännhet bland befolkningen. Så småningom minskar intresset och kanske det då kan gå att dra sig ur med ett säkerställande av ryska intressen även utan fler annekteringar? T.ex. skulle lokalt självstyre i regioner med stor del rysk befolkning där ryska intressen tillvaratas kunna vara en lösning, så som nu röstats fram i ukrainska parlamentet. Då skulle man möjligen kunna uppnå en acceptans på hemmaplan utan att betala ett alltför högt pris.

Går det att göra affärer i Ryssland under tiden som konflikten pågår? Visst går det och de områden som inte berörs av sanktionerna löper på ändå, ungefär som vanligt. Viss avmattning kan man förstås notera, men den hade redan påbörjats innan krisen. Som västerlänning blir man fortfarande väl bemött bland ryska affärspartners och man diskuterar inte gärna politik. Även från den ryska sidan är man beroende av fortsatt handelsutbyte.

Den stora skillnaden är inte tydlig bland de som redan är etablerade på marknaden, utan den allvarligaste konsekvensen för den ryska ekonomin är alla utländska investeringsbeslut och marknadsintroduktioner som nu blir försenade.